Odalmannen och lille harpalten *

Harpalten


Med anledning av Livets ofrånkomliga avslut vill jag formulera min syn på döden och det som kommer efter. Jag tänker mig livet som en kort ljusglimt mellan två evigheter. Man skall inte vara rädd för döden. För om man tänker efter hur länge man skall vara död så förstår man hur kort tid man har att leva. Därför skall man vara rädd om livet och alla de dagar man har kvar av den gåva som man fått i sin hand. Livet är en gåva och döden är dess pris!

Döden tänkte jag mig så är en dikt av Bo Setterlind ur Dikter från San Michele. I sin dikt liknar Setterlind döden vid en gammal odalman och sig själv vid en liten harpalt som lyfts upp i odalmannens korg, där den slutligen somnar.

Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så.


Jag kom efter att ha läst Bo Setterlinds underbara dikt osökt att tänka på Heidenstams egna ord vid sin grav på Övralid. Så vill jag också ha det vid min grav, om jag får säga det just idag när solen lyser från en nästan klarblå himmel: ”Kom och sätt dig här vid min grav en liten stund! Fäst din blick högt bortom horisonten, förbi det väldiga havet och tänk på att det var därifrån jag kom innan vi möttes!”

Sätt dig vid min grav en stund.
Där är så tyst och ensamt.
Tala till mig vänligt stilla
som till en som ej kan svara.
Mig förunnades det ofattbara
att som människa
få leva några år på jorden.
Gläd dig du som än ser solen.


Det här med att dö är en ofattbar kosmisk händelse. När universum stängs av har man bara Gud eller Singulariteten att hålla sig till. När man dör upphör tillvarons alla gråskalor. När man dör förenas man med allt som funnits, eller i vart fall bör ha funnits. Hur det förhåller sig med sånt som finns eller kommer att finnas vet jag ingenting om.

Egentligen vet jag ingenting alls. Jag bara tror och det jag tror på är Gud eller Singulariteten och ingenting annat. I mina allra svagaste stunder, som inte varit ett fåtal, har jag emellertid funderat en del över Entropin. Den tror jag på nu när jag fortfarande lever. Senare när universum stängs av vet jag inte vad som händer mer än jag måste hålla mig till min Gud i himlen eller till den märkvärdiga …
Singulariteten … alltings början och alltings slut …



Hej allas vår Pirat! Du vår store tänkare. Vilka vackra och faktiskt tröstande ord. Jag som hela tiden trott att livet är så långt har nu fått ett helt annat perspektiv. Du har verkligen fått mig att tänka bortom detta fysiska liv. Ha en fortsatt vacker dag önskar jag dig!
Emmell – 21 februari, 2012

När Du Går Över Floden
[Endast för Internet Explorer]

En liten fattig människa
du föddes av din mor
för att leva några korta dagar här.
Men snart är tiden mogen
och du lämnar denna jord.
Du går bort och kommer aldrig mer igen.

När du går över floden går du ensam.
När du går över floden lämnas allt.
Inga vänner följer dig,
rikedomen räknas ej.
När du går över floden lämnas allt.

De korta åren går så snabbt,
Snart lider det mot höst.
Men din stund på jorden ville du så väl.
Men vad hjälper det en människa
om hon vinner världen först
men ändå till sist förlorar sin själ.

När du går över floden går du ensam.
När du går över floden lämnas allt.
Inga vänner följer dig,
rikedomen räknas ej.
När du går över floden lämnas allt.


Maia Hobstig