Vintersaga


Om hur jaul blev jul och Odin blev vår tomtegubbe

Där bak Odin och hans högsäte sutto de två väldigaste salsfåglar man skådat. Deras namn var Hugin och Munin och de två var Odins ögon i världen och annorstädes. De flögo i ottan från Valhall var dag och kommo åter var afton och sporde i Odins öra vad de sett och hört. Under salsbordet, vid hans fötter, lågo två förfärliga ulvhundar. Det var Gere och Freka och de var förskräckliga att skåda. Gere var den större av dem och främst i styrka. Annars var han lugn och stilla om allfadern fanns nära. Med ulvhunden Freka var det värre. Hon var mäkta snar till vrede och känd för sin galenskap och argsinthet. Freka var dock inte så stor som Gere, men som stridskamrat stod hon inte efter ulvhunden Gere i kämpaglöd.

Nu gick så en lång tid och Ragnarök blev. Under den kampen mot rimtursar och annat oknytt gick asar och vaner samman sida vid sida i stridens hetta. Om Gere och Freka kan man inte säga mer än att de gick hädan på slagfältet. Ty världsträdet, asken Yggdrasil, rämnade och gick under. När så världen varit helt död i tusen år gick en ung jungfru, Ylva, vid havets strand och funno två små duvor, den ene gyllengul och den andre röd som elden. Och dessa tog hon med sig och vårdade väl. Hon satte de små duvorna på en pinne vid sitt nattläger och älskade dem mycket mer än hon älskade människorna.

En afton knackade en gammal lumpen enögd stappelgubbe på hennes dörr och bad om mat och härbärge. Det enda som förvånade henne var spjutet i hans hand. Så stort var spjutet att det var det väldigaste hon sett. Och Ylva förplägade den enögde väl och visade honom sedan till en bädd vid spisen och sade till honom att sova gott. När Ylva omsider vaknade om morgonen funno hon att den gamle vandrat vidare. Hon förvånades mycket över det väldiga spjut som gubben lämnat kvar. Men mest undrade hon över vart de två små duvorna tagit vägen och varifrån de två små hundvalparna kommo från, de som sova i bädden vid spisen. Den ene gyllengul och den andre röd som elden.

Och med hundvalparna förhöll det sig som så: Den gyllengula var stor och stark men annars lugn och sansad. Den röda var liten men kvick och rask och snar till vrede och argsinthet. Och Ylva vårdade dem väl och fick med tiden deras beskydd. Så väl vårdade hon de två hundarna att ingen vågade tilltala henne som inte ville henne väl.

En dag, sedan många vintrar förflutit kommo en gammal gubbe till hennes hall. Gubben röt åt henne och krävde henne på sitt. Och hundarna som nu var starkare och farligare än alla sina fränder kröp under Ylvas kjolar och gnällde i skräck vilket nog förvånade henne storligen. Ty aldrig tidigare hade hennes hundar rymt undan en härlig strid. När så den gamle såg spjutet invid spisen blev han sansad och god. Och han växte och lumporna han bar ramlade av honom och Ylva såg en väldig krigare framför sig. Så väldig var kämpen att hon förlorade sansen och föll avsvimmad till marken. Omsider vaknade hon och jämrade sig storligen.

Klicka på bilden om du vill träffa den väldig krigaren Odin

Och krigaren som nyss var en stappelgubbe tillsade henne vänligen: ”Så väl har du vårdat mina hundar att jag skall säga dig detta som ingen levande eller död tidigare hört. Nu skall jag ta mina hundar med mig, men om tusen år skall din dotters dotter med sin make vandra samman med en annan hund. Och den hunden skall vara mild och god och den skall vara kärvänlig mot allt levande. Hennes rätta namn skall vara Irish, men hon skall kallas Maia.” Och så vidare förtäljde han: ”Maia skall vara sin matmor trogen och vara henne till stor glädje. Men din dotters dotters make, av Balders blod, skall veta att hunden är kommen ur Gere och Frekas stam.

Och Irish, som kallas Maia skall vandra med honom vid hans sida och vaka över hans liv. Få skall veta och förstå att den goda hunden med sitt milda sinne och kärvänlighet är av Frekas blod, den Freka som onda rimtursar och annat oknytt kallade för Irernas röda djävul.”

Därpå lämnade gubben Ylva och lyste då frid över henne. Och ända sedan den dagen firar man denne händelse och kallar den jaul, ty under midvinterns längsta natt har man i tusen år firat jaul till åminnelse av Ylvas möte med allfadern. Och människor skall färdas långt och länge för att giva varandra gåvor till skänks, för att fira denna dag. Och sedan tidevarv lagts till tidevarv skall nya sagor berättas om Ylvas möte med allfadern. Och sagorna skall vandra från mun till mun och de skall av tidens tand förändras. Men de som bäst skall minnas hur det egentligen förhöll sig är Geres och Frekas alla avkommor.

Inte sällan skall det hända att barn, de utan skuld, just den natten då jaulen firas, skall höra en bankning på farstudörren. Och se, en snöig gammal gubbe med frusen näsa skall då inträda i storstugan och skrämma slag på alla hundar och de skall gny och gnälla och gömma sig under sin matmors kjolar. Ty det är endast hundarna som bäst vet vem den gamle snögubben är som kommit på besök. Och folket skall tro att den lumpiga gubben är en tomte. Men det vet ju alla hundar, att tomtar är grå och tummetottsmå … eller … ?




God Jul och Gott Nytt År
önskar Odin och Ylva, Gere & Freka
(runorna ristades i sten inför julen 1997)