Vintern 2010 till 2011 har varit lång, kall och besvärlig och det är först nu i mars månad som man kan se att Fimbulvinterns stränga kyla närmar sig sitt slut. Men slutet på vintern är inte samma sak som slutet på allt som vintern ställt till med. Två dramatiska händelser är mer värda att minnas än allt annat, nämligen den rent förbannade halkolyckan där vadbenet krackelerade vid fotknölen och den helt oväntade hjärtsvikten i det värsta helvetesovädret i mannaminne.
Rätt förvirrad och helt yr i skallen avbröt jag kvällspromenaden och återvände till bostaden och till hustrun som trodde att jag skulle dö. Det är inte så värst mycket jag minns av de kommande dagarna och nätterna, mer än att jag hade besvärligt med att andas. I eftertankens kranka blekhet kan man nog konstatera att jag borde ha lyssnat mer på min kära hustru, som omedelbart ville föra mig till sjukhus.
-
Nu blev resan till sjukhuset inte av förrän fem dagar senare och då med ambulans destinerad till sjukhusets kardiologiska avdelning. Jag inkommer alltså till hjärtavdelningen med förmaksflimmer, nedsatt funktion i vänster kammare och så vidare.
-
Förenklat kan man säga att min diagnos hjärtsvikt innebär att mitt förhärdade och grymma stenhjärta inte orkar pumpa ut tillräckligt med blod i kroppens alla skrymslen och vrår. Hjärtsvikt är obotlig och den dystra sanningen är att hälften av alla hjärtsviktpatienter är döda inom fem år.
-
Att posttraumatic stress disorder (PSTD), förmaksflimmer och klaffel tillkommer gör naturligtvis inte saken bättre. Kanske inte så värst mycket sämre heller, för nu är det mars månad och snart är det vår med Vitsippor i full blom. Och vad har man då för skäl att gnälla över vinterns hemska elände när livet åter blir gudagott att leva med barfotaspring i sanden och visdomens kontemplation under asken!
-
EPILOG: Har du läst boken eller sett filmen ”Vem älskar Yngve Frej”? I så fall vet du att det kommer en dag då skomakaren känner att han gjort sitt. Den dagen stänger och låser skomakaren dörren till sitt lilla skomakeri för sista gången och sätter sig på en stol utanför den låsta dörren för att studera världen utanför och fundera en del över Yngve Frej. Så är det ock med mig. Nu är allt gjort som jag någonsin kunnat göra på denna jord. Alla mina personliga och publika åtaganden är lämnade åt sitt öde. Nu får andra göra vad jag inte orkade. Jag har stängt min bod och låst och gått till mina jämnåriga under olivträdet, för att där spörja om mitt arbete varit till båtnad eller ingenting värt.
Vill du berätta om lille harpalten?
Klicka på min näsa så går det nog bra!
-
För den som utväljs att vara i de levandes skara finns ju ännu något att hoppas på, ty bättre är att vara en levande hund än ett dött lejon.
Piraten – 3 mars, 2012
-
Alla har minnen av olika slag. Vi har ledsamma minnen och vi har glada minnen. Vi har även minnen som inte passar in någonstans mellan de två nämnda. Vi har sorgliga minnen och vi har tråkiga minnen. Det mest intressanta av alla minnen är det minne som jag kallar Mexikominnet. Jag kallar det Mexico eftersom jag alltid tyckt om ordet Mexico. Mexico låter som koltrastens kärlekskvitter under försommarens arla morgonstund. Mexico är det vackraste ordet jag vet och Totta Näslunds underbara sång om hans Mexico, är den vackraste visan om längtan jag någonsin hört.
Piraten – 4 april, 2012
-
-
Flera hundratals hundar har jag mött i livet och ett stort antal är de hundar jag kommer ihåg. Men det finns bara ett litet fåtal hundar som jag aldrig någonsin kommer att glömma! Maia Hobstig var en sådan hund! Henne drömmer jag fortfarande om, nästan varje natt och dag!
Piraten – 4 april, 2012
-
-
Av dessa två händelser var halkolyckan den 20 januari det värsta jag varit med om, därför att det skadade vadbenet nere i foten gjorde mig helt hjälplös. När jag skall ta mig från punkten A till punkten B trampar jag ofta fel med foten vilket resulterar i att jag nästan faller omkull varje gång det händer. Till allt detta kommer värken i foten som mal dygnet runt och stör min annars goda nattsömn. Att läkningen kommer att ta lång tid, kanske ända upp till ett halvår, gör förbanne mig inte saken bättre!
-
Ungefär tre veckor efter den förbannade halkolyckan, samma dag som Väderlekstjänsten hade utfärdat en klass 2-varning för Kalmar län, inträffade ett synnerligen märkligt fenomen, just som jag gått ut för att rasta hunden. Jag hamnade i ett stormande ruskoväder där jag helt och fullständigt tappade orienteringen i både tid och rum. Utan förvarning hade jag fått en utomordentligt allvarlig hjärtsvikt!
Rätt förvirrad och helt yr i skallen avbröt jag kvällspromenaden och återvände till bostaden och till hustrun som trodde att jag skulle dö. Det är inte så värst mycket jag minns av de kommande dagarna och nätterna, mer än att jag hade besvärligt med att andas. I eftertankens kranka blekhet kan man nog konstatera att jag borde ha lyssnat mer på min kära hustru, som omedelbart ville föra mig till sjukhus.
-
Nu blev resan till sjukhuset inte av förrän fem dagar senare och då med ambulans destinerad till sjukhusets kardiologiska avdelning. Jag inkommer alltså till hjärtavdelningen med förmaksflimmer, nedsatt funktion i vänster kammare och så vidare.
-
Förenklat kan man säga att min diagnos hjärtsvikt innebär att mitt förhärdade och grymma stenhjärta inte orkar pumpa ut tillräckligt med blod i kroppens alla skrymslen och vrår. Hjärtsvikt är obotlig och den dystra sanningen är att hälften av alla hjärtsviktpatienter är döda inom fem år.
-
Att posttraumatic stress disorder (PSTD), förmaksflimmer och klaffel tillkommer gör naturligtvis inte saken bättre. Kanske inte så värst mycket sämre heller, för nu är det mars månad och snart är det vår med Vitsippor i full blom. Och vad har man då för skäl att gnälla över vinterns hemska elände när livet åter blir gudagott att leva med barfotaspring i sanden och visdomens kontemplation under asken!
-
EPILOG: Har du läst boken eller sett filmen ”Vem älskar Yngve Frej”? I så fall vet du att det kommer en dag då skomakaren känner att han gjort sitt. Den dagen stänger och låser skomakaren dörren till sitt lilla skomakeri för sista gången och sätter sig på en stol utanför den låsta dörren för att studera världen utanför och fundera en del över Yngve Frej. Så är det ock med mig. Nu är allt gjort som jag någonsin kunnat göra på denna jord. Alla mina personliga och publika åtaganden är lämnade åt sitt öde. Nu får andra göra vad jag inte orkade. Jag har stängt min bod och låst och gått till mina jämnåriga under olivträdet, för att där spörja om mitt arbete varit till båtnad eller ingenting värt.
Vill du berätta om lille harpalten?
Klicka på min näsa så går det nog bra!
-
-
För den som utväljs att vara i de levandes skara finns ju ännu något att hoppas på, ty bättre är att vara en levande hund än ett dött lejon.
Piraten – 3 mars, 2012
-
-
Alla har minnen av olika slag. Vi har ledsamma minnen och vi har glada minnen. Vi har även minnen som inte passar in någonstans mellan de två nämnda. Vi har sorgliga minnen och vi har tråkiga minnen. Det mest intressanta av alla minnen är det minne som jag kallar Mexikominnet. Jag kallar det Mexico eftersom jag alltid tyckt om ordet Mexico. Mexico låter som koltrastens kärlekskvitter under försommarens arla morgonstund. Mexico är det vackraste ordet jag vet och Totta Näslunds underbara sång om hans Mexico, är den vackraste visan om längtan jag någonsin hört.
Piraten – 4 april, 2012
-
-
Flera hundratals hundar har jag mött i livet och ett stort antal är de hundar jag kommer ihåg. Men det finns bara ett litet fåtal hundar som jag aldrig någonsin kommer att glömma! Maia Hobstig var en sådan hund! Henne drömmer jag fortfarande om, nästan varje natt och dag!
Piraten – 4 april, 2012
-
-
